Vi har arbetat med Coworking i flera år och hyrt ut kontor till tusentals företag som delar med andra. Ett av problemen för alla som delar på arbetsplatser är hur man får människor att ta ansvar för de gemensamma ytorna – allas ansvar blir lätt ingens ansvar.
I det coworking space där vi arbetar för närvarande delar cirka 30 företag på ett gemensamt (ganska stort) kök, ett antal kylskåp och tio toaletter. Varje dag uppstår denna problematik i någon form kring dessa ytor. Det vanligaste är att disken slår nya höjdrekord på bänkarna runt diskmaskinen (samtidigt som diskmaskinen är tom) men även sunkiga toaletter och lämnad mat i kylskåpet förekommer regelbundet.
Det är ganska intressant att observera människors beteende när de använder delade ytor. Många pratar om hur bra det skulle vara om alla bara tog lite vardagsansvar för att i nästa sekund lämna kaffekoppar odiskade på köksbänken.
På 60-talet myntades the Tradgedy of the commons- en nationalekonomisk teori av den brittiska forskaren William Forster Lloyd. Begreppet illustrerar att det finns en motsättning mellan människors individuella agerande på kort sikt och det långsiktigt, kollektivt hållbara. Översatt till coworking – Några individer märker ganska snart att man kan dra nytta av den allmänna viljan till ordning i köket genom att strunta i att bidra till den – eftersom ordning ligger i allas intresse kommer någon annan snart städa upp.
Detta fungerar bra i det korta perspektivet men leder till att kostnaden för ordning stiger hos de skötsamma varpå incitamenten att sluta bidra ökar. Det slutar i ett totalt haveri på sikt när till och med de mest ordningssamma abdikerar inför diskbergen.
Även de som har bott i studentkorridor någon gång brukar känna igen sig.
Vad kan man då göra åt detta? Forskare har lyft fram olika modeller för att påverka incitamenten. Här kan man skilja på positiva och negativa incitament förstärkningar – bonus eller bestraffning.
Ett sätt som lyfts fram av Elinor Ostrom, nobelpristagare i ekonomi, är att etablera en social kontroll mellan de som använder en publik vara eller tjänst. Enligt Ostrom är förtroende och nära relationer mellan de som delar avgörande för att det ska fungera långsiktigt, att komma överens genom fysiska möten och etablera ett ömsesidigt förtroende är grundläggande.
På detta sätt försöker man oftast lösa problemet när det är en organisation som delar på ett kök. Det blir dock svårare att få till när människorna som delar på köket ingår i olika organisationer och hierarkier.
Därför är det lättare – och vanligare – att arbeta med positiva incitamentsförstärkningar i en coworkingmiljö, själva miljön bygger ju på att en trevlig stämning mellan de företag som delar på den. Ett sätt är att göra det mer lönsamt att bidra till ordningen, i det specifika fallet kring kök finns det flera coworking spaces som arbetar med poängsystem för den som plockar i och ur disk som i sin tur kan bytas mot andra varor eller hyresrabatt för att uppmuntra till ansvarstagande.
Andra arbetar med tävlingar och uppmärksammar regelbundet den som bidrar till att skapa en trevlig stämning och atmosfär för alla som använder lokalen. För att detta ska fungera är det viktigt att man skapar en tillräckligt stark incitamentsförstärkning. På ett av våra egna coworking spaces har vi börjat utse månadens coworker som sedan uppmärksammas som ett föredöme för de andra. Det kan låta banalt men har faktiskt fungerat över förväntan.